Ska jag eller ska jag inte?

det är ju det som är frågan.

Läst i många tidningar om att man ska skriva ett förlossningbrev innan man åker in till BB. Är det ett måste, frågade jag mig? På föräldrautbildningen så frågade jag barnmorskan om vad hon tyckte. Ja inte en hel novell tyckte hon men det är inget måste. För jag känner lite såhär:

Peter för min talan. Så länge han vet hur jag vill ha det och kan tala om för folk omkring och jag kan lita på det när dagen väl är kommen så får det bli så. För just nu har jag ingen aning om hur jag vill ha det. Eller jo, jag vet att jag vill ha ryggmärgsbedövning i fall det krävs och vad jag vill dricka, inget för sött utan jag vill nog bara ha Vatten. Men det är så svårt att säga nu hur jag vill ha det då, vet ju inte ens vad jag vill ha dagligen, det enda säkra kortet = vatten! Och sen hur resten kommer att bli får nog ske allt eftersom, så länge jag andas och klarar av smärtan hela vägen så… För jag tror att allt kommer att ge sig själv. Barnmorskorna är de som jag litar på, dom kan ju liksom sitt jobb och jag vet ju bara att jag verkligen ska ge allt och kämpa för att bäbis ska komma till världen.

Peter och jag har pratat lite de senaste veckorna om hur viktigt det är för mig att han verkligen måste förstå och lyssna för att senare, som sagt ge min talan till omvärlden om jag inte kan det själv. Han är den som känner mig bäst då, när jag väl ligger där. Som tur är så har Peter ett otroligt lugn som jag är såå tacksam för. För de som känner mig vet att jag kan själv kanske kan stressa upp mig över lite och ingenting, då är det bra att han är min stöttepelare, hela vägen! Min älskade.

Som jag ser mig själv de senaste veckorna så har jag blivit lugnare. Mer redo inför det som ska ske, känns det som. Mina humörsvängningar har avtagit och jag känner själv att jag mår bättre. Bra va? Men det känns faktiskt otroligt bra att jag är så lugn. Jag vill liksom att veckorna ska springa iväg nu så man får gå igenom det där otroliga. Kommer säkerligen känna dödsångest under processen… men ändå…  i slutändan så har vi det mest fantastiska i livet, ett barn. Så jag längtar efter smärtan, den där som förmodligen kommer att få mig att ångra att jag sagt att jag längtar efter… men ändå. Jag vill komma dit nu… jag vill påbörja/fortsätta livets resa tillsammans med vår lilla familj.

Jag är lycklig nu för tiden, trots att jag förlorat en person som stod mig nära i livet, utan en enda anledning så valde han liksom att sluta existera i mitt liv. Men i det stora hela så får jag väl lära mig leva med det, för jag vet ju inte ens anledningarna till hans omvändning och respeklöshet. Jag vet att jag inte gjort han något så därför backar jag nu helt och låter han göra ”jobbet”… jag har liksom försökt gjort mitt… men jag hade inget att hämta… så nu är i mitt egna liv, utan dig. För jag är lycklig, jag har funnit mitt livs kärlek, vi ska få ett kärleksbarn att älska, vi har byggt en otrolig relation med tillit och kärlek hela vägen. Ingenting ska få mig att rasa igen, inte när jag inte förtjänar det. Tyvärr är relationen mellan mig och ”han” totalt förstörd känns det som. Från att vi var otroligt nära… så krossades det av dig. Kommer nog aldrig att bli så nära varandra igen…

Tråkigt med trasiga relationer. Men jag känner bara att mitt liv inte kan bli bättre. Har dessutom inte känt mig såhär lycklig på evigheter. Det går inte ens att beskriva. Man kan verkligen snacka om Total kärlek!

Nu ska jag dricka vatten, snart kommer ju älsklingen hem också… Puss!